En storm i vattenglas dagen efter.

Medan världen håller andan efter Tsunamin som sköljde in över japan stormar det runt valberedningens förslag av ny partiledare för socialdemokraterna.

Reinfeldt rynkade näsan och Svenska Dagbladet ledare uppmanar H Damberg, högersossen att inte ge upp. Det om något är väl ett tecken på att valberedningen lagt rätt förslag på efterträdare till Mona Sahlin. Juholt är en erkänt skicklig kommunikatör och debattör egenskaper som är värdefulla i en värld där det som sägs ofta är mindre viktigt än hur det sägs.

Högberg och Westerholm ger Juholt och Jämtin 100 dagar på sig att visa var skutan ska stå. Visst är det politiken som är det intressanta och avgörande för hur det ska gå för ett parti som mist sin säregna maktposition efter två valförluster i rad. Förluster som rört upp till ytan de motsättningar som ryms i ett parti av den storleken. Motsättningar som startat diskussioner om färdriktning och innehåll och lett till en välbehövlig idédebatt.

Svensson på vänsterkanten ser i Juholt en gråsosse av den gamla skolan medan andra har ett annat perspektiv och ser honom som vänster. Hur man nu kan anses vara vänster när man godkänt svenskt deltagande i kriget i Afghanistan på USAs sida? Scaber Nestor förundras över att man alltid väljer personer som inte haft ett jobb utanför rörelsen. Ett arbetarparti förtjänar bättre tycks han mena och pekar svårigheten att leda ett arbetarparti om man aldrig smakat på den verkligheten.

Krassman anser att det spekuleras in absurdum och granskar de argumenten som förts fram och sågar de flesta. Intressant läsning jag rekommenderar. Mer att läsa för den politiskt intresserade är Eric Sundströms analys av Juholts utmaningar på Dagens Arena.

Tidigare inlägg