Nu ska de gamla sjukhusbyggnaderna, Lillhagsparkens mentalsjukhus rivas och ge plats åt andra gäster.
Husen som en gång hyst så mycket ångest och förtvivlan, husen som i skåpen hade staplar av alla sorters psykofarmaka, husen där patienter på bestämda dagar låg i sina sängar i korridorerna och väntade på sin tur att sövas för att få en elchock ska bort.
När mentalvården var som störst på 1970-talet vårdades 2 000 patienter per dygn på Lillhagsparkens sjukhus. Nu ska husen rivas och ge plats för nya bostäder. Blir det ett attraktivt område? Inte vet jag. Vad jag vet att där skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo. Kommer inte smärtan och ångesten från de som trampat runt i korridorerna i de vita husen finnas kvar och ligga som en tungt moln över hela området?
När jag ser husen kommer minnesbilder från den korta period jag jobbade där. Bilder på intagna vars ansikten och öden etsat sig fast i min hjärna letar sig fram i ljuset. Var finns de idag om de är vid liv? Hur har blev deras liv utanför de portar som hospitaliserade så många.
Dag 59 i #Blogg100
Läs även andra bloggares åsikter om Lillhagens mentalsjukhus, bostäder, Lillhagsparken, Hisingen, #blogg100
[…] Forts följer. […]
Det ligger ett Hospice precis bakom det stora vita ångesthuset, som tyvärr försvinner i och med rivningen av det stora vita.
Stor skillnad på närhet och värme med palliativ vård jämfört med stressandet som finns i övrig vård..innergården på det lilla hospicet är en underbar plats för de sjuka gästerna och har sett två st åka hem igen av att de repat sig…..
Tror att alla är ödmjuka inför döden och därför bör vi tänka mer på slutet redan tidigt.
Skön blogg.
Mvh Thomas