Höst den årstid då allt levande i naturen vissnar ner ger upphov till många tankar och har inspirerat många poeter.
Dikter om höst är ofta så sorgsna och vemodiga som Bo Carpelans avslutande strofer om Hösten.
Allt dött, allt slocknande, all ro
kom ej denna känsla för tidigt,
som en skugga,
en sten, blankslipad, lagd på junidagar.
Den känslan känner jag igen. Höst är inte min årstid. Jag värjer mig mot den förruttnelse som sker. Har aldrig kunnat förlika mig med förruttnelse och död vare sig i naturen eller i livet.
Hösten har också en annan sida. En sida att luta sig mot när mörkret omsluter tanken.
Bo Carpelan inleder sin dikt om Hösten så här:
Hösten är min årstid
De klara dagarna, de skymningsgrå
de vattendränkta vägarna
den milda dimman
Kräva intet, lova ej för mycket…
Jag saknar en strof om höstens möjliggörande. Redan innan de sista bladen och det sista äpplet nått marken bildas nya knoppar. De vissnande löven och naturens vila är en förutsättning för nytt liv.
Höst ger tid för ro, återhämtning och reflektion som kan bjuda på nya möjligheter. Kan tänkas att jag till slut kan bli lite av höst? Kan det vara möjligt,jag som är Sommar, som gillar sommar den tid då allt ligger framför..
Foto: Annarkia
Läs även andra bloggares åsikter om höst, bo carpelan, existentialism, poesi
Jag älskar hösten och riktigt känner hur min energi kommer tillbaka i takt med att löven gulnar! Den djupblå himlen, den klara luften, som att få friskt klart vatten efter en ökenvandring!