Tredje statsmakt eller partimegafon?

Var har medias roll som tredje statsmakt tagit vägen?

I en demokrati är medias kritiska granskning av de som befolkar maktens korridorer en oumbärlig beståndsdel.

Partimegafoner och ledband?.

Frilansjournalisten Tonchi Percan skriver i boken Maria Wetterstrand – Kronprinsessan om hur landets borgerliga ledarredaktioner ska ha beordrats från arbetsgivare och uppmanats av statsminister Fredrik Reinfeldt att angripa miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand istället för socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin. Syftet sägs vara att bryta miljöpartiets framgångar i väljar opinionen och därmed påverka valutgången till alliansens fördel.

Att svensk press från och till fungerar som valarbetare , inte bara på ledarplats utan ibland även på nyhetsplats är ingen nyhet. Att vissa ledarskribenter som exempelvis Anders Linder , chefredaktör på SVD står den borgerliga regeringen nära är ingen hemlighet. Men hur är det med de andra ledarskribenterna? Går de verkligen i ledband? Eller är det helt enkelt så att det inte existerar någon oberoende journalistik och ingen tredje statsmakt?

Mer om detta