Ulebergshamn det lilla stenhuggarsamhället i norra Bohuslän ger mig så många positiva minnen. Hit gick färden idag för att fira att jag är i hamn efter 100 dagars bloggfärd.
Här växte min pappa upp och i min farföräldrars hus som sedemera blev min familjs sommarhus har jag tillbringat många somrar.
Idag finns inte många kvar från den tid som flytt. Merparten av husen har köpts upp av utomsocknes.
Det finns en minnestavla nere vid kajen för att påminna om de som en gång byggde samhället. De flesta var stenhuggare som fick sin utkomst nere vid stenhuggeriet på Udden i Hunnebostrand.
Bord och bänkar i granit. Pontonbryggan och fyren är nya och ligger bara några stenkast från Vindeklätten. klipporna som var min favoritplats varma sommardagar .
Ett av få hus som ser ut som de gjorde en gång. Här inne har jag varit på besök med min farmor minns jag.
Undrar vad de som nu bor här fick punga upp med för att komma i besittning av ett av samhällets största hus. Idag kameraövervakat. Då gick jag tillsammans med kompisar in och ut i porten som även då var grönmålad om nu minnet inte sviker mig.
I hamn efter 100 dagar.
Detta var dag hundra i blogg100. Tänk att jag kom i mål med minst ett inlägg om dagen i hundra dagar. Det blev en kul resa. En utmatning med ett inlägg om dagen då lusten att blogga falnat. Stimulerande med ”möten” med nya ansikten, bloggare jag tidigare inte uppmärksammat.
Tack för trevligt sällskap och lycka till med bloggandet framöver!
Läs även andra bloggares åsikter om Ulebergshamn, sommarparadis, stenhuggare, nostaligi, Vindeklätten