Nära nu.

Om mindre än en vecka börjar vägen tillbaks.

Sista gympapasset hos sjukgymnasten inför operationen avklarad. Är nöjd med att ha återerövrat borttappade muskler. Nu är jag fysiskt väl förberedd  för kirurgens kniv, såg och borr.

Men mentalt? Ett brutalt ingrepp där man förväntas godta ryggbedövning och möjligen sova lätt för att i bästa fall slippa höra ljud från bl a sågen. Aldrig att jag skulle gå med på en operation där jag ser och hör vad som görs.

Narkosläkaren förklarade och informerade om fördelarna med ryggbedövning under inskrivningssamtalen och avslutade med

Hur tänker du nu när jag berättat?

Mitt svar kom snabbt

Det förändrar inget. Jag föredrar narkos och tänkte annars får det vara.

Och så hänvisade jag till en avhandling som gjorts på Hässleholms sjukhus där man jämfört och sett att patienter som fått narkos hade mindre ont och mådde bättre efter operationen. Tvärtemot vad narkosläkaren hade sagt med andra ord. Vad jag då förträngt var hur jag mått de gånger totalt fyra gånger jag opererats under narkos. Illamående till max efteråt. Nåja, jag får narkos och försvinner in i dimman tills allt är klart.

Mindre än en vecka kvar nu. Varje  gång telefonen ger ifrån sig en signal hoppar jag till. Det får bara inte stå ID- kontroll saknas. För en månad sedan kom ett sådant samtal timmarna innan det var dags.   Rösten i luren meddelade att operationen ställts in.  Idag  kom just en sådant samtal med ID- kontroll saknas. Från sjukhuset men av helt annat slag än förra gången. Pust! Oj, snart är det över. Skönt! Vill ha det här överstökat. Vill ta tag i rehabiliteringen för att få tillbaks mitt liv igen. Ett rörligt liv utan smärta.

#blogg100 dag 24

Andra om , , , , , , , ,

Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 Comments
Oldest
Newest
Inline Feedbacks
View all comments
Anton
Anton
7 years ago

Du glömde stämjärnet