Ett och ett halvt år av självvald ”karantän och isolering” i sommarhuset är till ända. När merparten av restriktionerna och rekommendationerna lades på is packade vi och styrde mot Göteborg igen.
Vilken förmån vi haft som kunnat att välja att bo i ett hus nära hav och natur och på en plats med låg smittspridning.
Livet som det var innan smittspridningen av covid 19 tog fart återvänder så sakteliga. Det här med att vika undan vid möte av människor glöms allt som oftast bort, munskyddet ligger kvar i fickan men hissen delar jag inte gärna med grannarna.
Det krävs en del träning för att livet ska bli som det var. Umgås, åka kollektivt, delta i kulturlivet där många vistas och liknande känns sådär. Det gäller att testa och utsätta sig för situationer som innebär möten med många människor för att betvinga känslan av fara som byggts upp under pandemin.
Sagt och gjort tog jag bussen till centrum inte i rusningstrafik men nästan.
Nästa var köpcentrum med mängder av folk. Tänk så fort man vänjer sig vid det som var. Det börjar kännas som vanligt igen. Nu sätter jag stopp och börjar leva som vanligt igen om än med en viss försiktighet.
Ljuset i tunneln vidgar sig och snart så är det över.
Foto: (c) annarkia.se