Bilden på Fredrik Reinfeldt ensam tronande i badtunnan som jag hittade på Jinges bilderblogg fick mig att se sambandet mellan två artiklar som fångat mitt intresse.
För mig symboliserar bilden som ritats av Erik-Rune den där dumdryga hållningen hos en person eller organisation som tror sig veta bäst och som kräver att allt och alla ska välja samma väg och inrätta sig i ledet.
När det gäller Fredrik Reinfeldt har vi fått erfara att ingen kritik biter. För honom är det kartan som gäller inte verkligheten. När teorierna inte fungerar är det verkligheten som det är fel på. Resultatet är ett samhälle där arbetslösheten närmar sig skyhöga nivåer trots allt tal om arbetslinje.
Den första artikeln jag fastnade för handlar om varselvågen i västsverige. ( GP:s papperstidning)I Göteborg är det riktigt illa ställt med arbetslöshetssiffror långt över riksgenomsnittet. 9,5% är arbetslösa och varslen duggar tätt. Notiserna om 39 åringen som anses för gammal och som ligger vaken om nätterna och oroar sig för hur det ska gå och 57-åringen som sökt hundratals jobb gör oss delaktiga av en verklighet Fredrik Reinfeldt inte vill se. I en tid då arbetslösheten ökar krävs krafttag för att stimulera ekonomin. Men Reinfeldt och Borg sparar i ladorna och sänker skatterna med en urholkad välfärd som följd. Skattesänkningar i form av momsnedsättning för vissa tjänster eller lägre arbetsgivaravgifter för unga under 25 skapar inga nya jobb.
Politik handlar om att fatta beslut som gynnar några/någon grupps intressen samtidigt som andra missgynnas. Reinfeldts politik har gynnat de som redan har mycket och missgynnat de som har minst. Det är en sanning som gått upp för allt fler.
Den andra artikeln handlar om något helt annat. På ytan! I grunden är det fråga om samma dumdryghet som Reinfeldts när man tror att den egna sanningen är något som måste delas och gälla för andra.
Eller vad säger ni? Är det livets mening att vi alla ska fortplanta oss och att det är det som ger livet mening ? aAt alla som inte har barn är barnlösa och därför tomma på mening? Eller är det istället så att den som väljer att leva sitt liv via sina barn och barnbarn kompenserar en tomhet? Mitt svar är att ingetdera är en sanning. Inte för alla. Man kan mycket väl välja barnfrihet och fylla livet med mening . På samma sätt som det för en annan person är höjden av meningsfullhet att leva nära och tätt ihop med barn och barnbarnen .
Vi är inte stöpta i samma form och min lycka behöver inte vara en annans. Att leva livet som jag gör är inte normen för hur andra ska leva sina liv. När jag gör val som jag mår bra av är det inte en självklarhet att andra mår bra om de följer min väg. Det är ju som Sofie Strandberg skriver:
Det är helt jävla befängt (AB) att tro att det förhåller sig på det viset.
Nu är det på tiden att vi får andra gäster i Rosenbad som kan och vill välja andra vägar än Reinfeldts smala stig.
Media: GP1,2,SvD1,2, & M Moberg & Jämlikhetsanden
Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, arbetslöshet, utanförskap, enögdhet, meningsfullhet, lycka, psykologi, politik, samhälle