Ekonomisk teori och verkligheten…

Nu drar Timbro sitt strå till stacken för att stödja Anders Borgs tal om att sänkta introduktionslöner skulle råda bot på arbetslösheten.

Regeringen borde verka för att sänka lägstalönerna för att fler svenskar födda utomlands ska få jobb, anser Timbro.(DN)

Vi har hört det förut från Anders Borg mfl om vikten av att sänka ingångslöner. i tjänstesektorn, hotell-och restaurang, den kommunala sektorn och inom handeln. Han anser t om att vård- och omsorgspersonal har för höga löner. Alliansfritt Sverige har gjort en sammanställning på alla som kräver detsamma. Gemensamt för dem alla är att de befinner sig högerut på den politiska skalan.Inget som förvånar då alliansens så kallade arbetslinje lett till att Sverige glidit isär alltmer. Den nakna sanningen är att det finns inga så kallade dynamiska effekter i att öka klyftor.

Modellen man kopierar är  från USA . En modell som påstår  att om arbetslöshetsersättningen sänks, vilket ju gjorts i Sverige så kommer benägenheten att ta jobb till lägre ersättning att öka. Om man höjer blicken och ser hur verkligheten fungerar ser man snabbt att modellen inte fungerar.  Det finns inget samband mellan låga löner och låg arbetslöshet. Anders Svensson skriver att det finns många länder som har betydligt lägre lägstalöner än Sverige, men som ändå har betydligt högre arbetslöshet.

Vad man vill är att skapa ett låglöneproletariat att ösa ur när behoven uppstår. Fasans Fas3 är ett skrämmande exempel på hur arbetslösa tvingats till slavliknande kontrakt. Hur de med extremt låga löner ska klara sin försörjning är deras egen ensak. De får väl göra som i USA skaffa flera olika jobb och arbeta dygnets alla vakna timmar. Ett är säkert att någon privat sjuk- eller sjukvårdsförsäkring lär den gruppen aldrig få råd med.

Bloggat: M Moberg, Görans tankar, Den hälsosamme ekonomisten

Media AB2, GP, DN, HD, SVD12, LO-tidningen
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Please follow and like us:

  8 comments for “Ekonomisk teori och verkligheten…

  1. T Lindholm
    1 juni, 2011 at 14:52

    Det där att “sänka” Löner blir svårare för aliansen att infria,om det nu finns lite “krut”kvar i folket och Fackföreningarna!
    Det blir inte lika lätt som det var och är, att montera ner Sjukförsäkringen,Akassan,o.s.v.

  2. Fredrik
    2 juni, 2011 at 11:15

    Du verkar ha missuppfattat vad det hela handlar om. Anledningen till att tex Grekland kan ha lägre minimilön och högre arbetslöshet är att det relevanta är minimilönens nivå relativt till arbetarnas produktivitet. Då Sverige är ett relativt rikt land, där vi har mycket kapital som ökar den genomsnittliga arbetarens produktivitet, kan vi ha högre minimilöner än länder med mindre kapital och mindre produktivitet, utan att nödvändigtvis få värre effekter av det.

    Om minimilönen är 15000 kr/mån (tex), men min produktivitet är 13000 kr/mån, så hade arbetsgivare som anställde mig förlorat 2000 kronor varje månad på det hela. Då företag i regel strävar efter att gå med vinst, kommer det vara nedrans svårt för mig att få arbete.

    Det är intressant att notera att historiskt sett har bla vita, rasistiska fackföreningar i Sydafrika kämpat för minimilönelagar, med avsikten att stänga ute mörkhyade från arbetsmarknaden (mörkhyade drabbades oproportionerligt mycket då de av olika anledningar var, i regel, mindre produktiva. Dessutom, eftersom arbetsgivarna inte kunde diskriminera utifrån vem som kostade dem minst fick de istället utgå ifrån andra faktorer, vanligen blev detta hudfärg).

    Att nominella löner skulle falla är inte heller särskilt katastrofalt. Om fler hade kommit in på arbetsmarknaden hade vi haft en utökad produktion, och således hade mängden “grejor” kunnat öka, och om penningmängden är (relativt) stabil samt mängden varor man kan köpa för dem ökar, kommer priserna tendera att falla proportionerligt mot hur många nya grunkor vi får. Detta betyder alltså att reella löner mycket väl skulle kunna stiga (speciellt i det långa loppet), en effekt som förstärks av minskningen av den finansiella börda som arbetslöshetsersättning innebär.

  3. T Lindholm
    2 juni, 2011 at 15:27

    “Om minimilönen är 15000 kr/mån (tex), men min produktivitet är 13000 kr/mån, så hade arbetsgivare som anställde mig förlorat 2000 kronor varje månad på det hela.”

    Vilket kvalifiserat djävla skitsnack!
    Så du kan avgöra vilken produktivitet motsvarar en viss lön!?
    Är du en “tidstudieman”?

    Du kan ju tex studera våra ministrars löner,tycker du att deras löner motsvarar deras “pruduktivitet”?

  4. Strutsman
    2 juni, 2011 at 16:34

    Det är arbetsgivaren som avgör hur mycket lön man är värd. Om det är mindre än lägstalönen, så får man inget jobb. Så enkelt är det, och det är därför som lägstalöner leder till arbetslöshet.

    (Om lönen är för låg, så är det bara för löntagaren att vägra att ta jobbet. Så lönen kommer aldrig att bli för låg, eftersom man då helt enkelt vägrar att jobba och väljer socialbidrag istället. )

    Politiker är en annan femma. Men om du inte tycker att de är värda sina löner, så skulle jag rekommendera dig att rösta på de partier som vill sänka skatterna, för det är genom höga skatter som politiker kan inbilla sig att dom är viktiga och börja roffa åt sig mycket pengar. Nuförtiden är det främst moderaterna som vill sänka skatterna och minska politikernas makt. Rösta på dom du med, vetja.

    • 2 juni, 2011 at 18:37

      Nu är det inte så enkelt som att bara att vägra ta ett erbjudet jobb. Gör Du det får Du ingen ersättning av vare sig arbetslöshetskassa eller socialkontor.

  5. Fredrik
    2 juni, 2011 at 16:47

    Vad jag menar med en persons produktivitet i detta sammanhang är helt enkelt hur mycket högre ett företags inkomster blir tack vare denne persons arbete. Om ett företags intäkter stiger med 13000 kr per månad tack vare mig, men de utgifter de ådrar sig genom att anställa mig (framför allt löner) uppgår till 15000 kr per månad kommer de att förlora 2000 kronor per månad genom att ha mig anställd. Detta är inget skitsnack, det är bara simpel aritmetik.

    Jag vet inte vad du menar med “tidstudieman”.

    Vad jag talade om i min kommentar var framför allt den frivilliga sektorn; denna arbetar inte politiker i. Ministrar och den institution de representerar (staten) behöver inte övertyga konsumenter om att frivilligt ge sina resurser till dem. Staten får istället sina inkomster genom beskattning, dvs, de tar folks pengar vare sig de vill det eller inte, och de som gör motstånd hamnar i fängelse. Eftersom den frivilliga processen av medvetna val är satt ur spel gäller det inte att ministrar måste göra något som faktiskt värderas av andra för att få sin försörjning.

    • 2 juni, 2011 at 18:34

      Kan din aritmetik appliceras även på bankvärlden där generösa bonusar delas ut till de som har så kallade ledande positioner?

      Ditt resonemang går ut på att vissa gruppers produktivitet är så låg att de endast kan betinga en lön som ligger i linje med existensminimum. Syftet är inget annat än att skapa ett låglöneproletariat där arbetsgivarna kan hämta folk vid behov. Det är inget som påverkar sysselsättningen i stort. Däremot är risken stor att det får en lönenedpressande effekt. Ett syfte som jobbskatteavdraget i grunden haft. Ett avdrag som minskat skatteintäkter och lett till en välfärd som skalas ned till det som moderaterna kallar för välfärdens kärna. I stället för en skattefinansierad generell välfärd som omfattar alla får var och en klara sig bäst det går. Har du inte en skälig lön finns inga pengar till vare sig sjuk – eller sjukvårdsförsäkring exempelvis. Vi får ett samhälle som glider isär alltmer, ett hårdare och människofientligt samhälle som gör skillnad på folk och folk .

      • Fredrik
        2 juni, 2011 at 19:49

        Banksystemet är också i stor utsträckning en del av “tvångssektorn”. Fraktionella reserver är inget annat än lagligt falskmynteri där centralbanken har en koordinerande roll för en kartell vars syfte är att, genom penninginflation, transferera resurser från låg-/medelklassen till bankirer, staten och statens vänner. Hade det inte varit för detta diaboliska system hade vi sluppit finanskriser, haft successivt sjunkande priser istället för stigande, haft utökat sparande vilket hade lett till ökad riktig tillväxt och ett stopp på det bidragssystem pengars icke-neutralitet innebär för banker/staten&vänner. Så eftersom friheten är mer eller mindre icke-existerande här också måste jag säga nej. (Jag föreslår att du uppdaterar din klassanalys till ‘staten och dess vänner’ mot ‘vanliga människor’ istället för ‘kapitalisten’ mot ‘arbetaren’. Det är nämligen bara genom staten som man på lagligt vis kan tvångsmässigt utnyttja folk och ta deras resurser mot deras vilja.)

        Mitt resonemang bygger helt enkelt på att arbetsgivare tenderar att (förvånansvärt nog) inte anställa folk om de går med förlust på att göra det. Om regleringar sätter lägre gränser för löner kommer det alltså vara mer eller mindre omöjligt att bli anställd om ens produktivitet är lägre än den utsatta gränsen. Människor utan egentlig arbetserfarenhet (ofta ungdomar, invandrare [detta är anledningen till det utbredda utanförskap dessa grupper drabbats av]) har ofta svårt att nå upp till denna ribban.

        Regleringar som dessa är rätt effektiva för att uppnå ungefär den situation du beskriver med ett utnyttjat proletariat: så länge arbetsgivarna uppfyller de legala krav de har på sig kan de agera slavdrivare hur som helst; om den anställde klagar finns det nämligen en pool av arbetslösa från vilken man kan ta fram en ersättare. Om vi istället har en situation med full sysselsättning och fler arbetserbjudanden kan arbetarna handla runt då de är i en starkare förhandlingsposition, och på detta vis kan de förbättra sina villkor och löner.

        Det bör dessutom påpekas att alla extra utgifter ett företag drar på sig, tex genom högre löner till sina anställda, innebär att de måste generera mer inkomst, och alltså ha högre priser på sina varor. De resurser som går från företagen till arbetarna får alltså företagen i sin tur från konsumenterna, vilka alltså ofta är arbetarna själva. De som egentligen tjänar mest på det hela är istället fackföreningarna, som får skäl att expandera sina byråkratier och ta ut högre avgifter eftersom de gör arbetarna en så stor “tjänst”.

Comments are closed.