Det här med ansvar, tillit och förtroende…

Det tycks vara svårt att ta ansvar i synnerhet när man marknadsfört sig som de som tar ansvar.

Det verkar tillhöra svensk politisk kultur att sällan eller aldrig träda fram och frankt tillstå sitt ansvar. Det är en kultur som kan slå tillbaks och påverkar inte bara förtroendet för de som bör ta sitt ansvar utan för politiker i allmänhet.

Sitter man i ledningen för en regering under vars tid tidernas sämsta affär genomförts är en ursäkt på plats. Det är allas vår gemensamma egendom som slarvats bort.

Alla kan göra fel men man måste kunna se och tillstå det. Det är vad vi lär våra barn från tidig ålder. Nog ska en vuxen politiker inse och klara av att ta det steget.

Vid närmare eftertanke tycks detta med bristande ansvar vara ett mönster hos sittande regering. Jan Björklunds försök att gång efter annan tillskriva företrädarna skolans misslyckande lär gå till historien som ett exempel bristande ansvarstagande eller den brist på insikt i vad eget handlande åstadkommit. Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs siffertrixande för att skönmåla en verklighet som uppvisar den högsta arbetslösheten på länge och de största ökningarna av inkomstklyftor inom hela OECD. Så vad kan vi egentligen vänta av en regering som inte vill axla följderna av sitt eget agerande?

Samma händelse med  två olika perspektiv:

Media: DN1234,AB12, Ex

Läs även andra bloggares åsikter om Nuon, Nuonaffären, KU, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, AndersBorg, ansvar, politik, samhälle

Uppdaterat: KU kritiserade Fredrik Reinfeldt och prickade Maud Olofsson för Nuon-affären. Märkligt är att de borgerliga partierna inte vill erkänna att det är Fredrik Reinfeldt som är ansvarig för regeringskansliet. De reserverade sig för den text som markerats.