I går var vi i Angered på Blå Stället för att se ”Tusen bitar”, dokumentären om Björn Afzelius. 
Det blev 1 1/2 timmas tillbakablick i nostalgiskt skimmer.
Dokumentären gav mig en helt ny bild av Afzelius. En ytterst sårbar och komplicerad person som slog vakt om sitt privatliv till den grad att få såg att hans sånger var en spegling av hans eget liv.
Bondläppen, arbetarpojken som gick sin egen väg ratades av dåtidens musikrecensenter i storstads-och kvällspressen trots utsålda konserter och en skivförsäljning som slog i tak.
Ett illa dolt klassförakt från storstadens musikrecensenter skriver Ulf Lundén i Dalademokraten:
Han hade arbetarklassbakgrund,gillade båd amerikansk rock och country, älskade fotboll och boxning. Tyiska arbetarklassporter.
Den sida hos Bjön Afzelius som en gång väckt mitt intresse, hans idealism, rättspatos och politiska övertygelse fick en undanskymd roll i filmen. Ett tidens tecken kan tänkas!?
En av många sånger som jag än idag lyssnar på är en ”Sång till Friheten” (originaltext på spanska + musik av Silvio Rodriguez)
”Tusen bitar” är en film som visar hans storhet som artist. Som visar hur komplicerad han var som människa”(AB)
Filmen som regisserats av Magnus Gertten och Stefan Berg fick lysande recensioner. En stark film som berör. Missa inte den!
Läs även andra bloggares åsikter om Björn Afzelius, Tusen bitar, En sång till friheten,
Sådana som Affe gör dom inte längre!