Fyra timmar efter nobelkommitten tillkännagivit att årets nobelpris i litteratur går till Svetlana Aleksijevitj var närmaste bokhandel så när tömd på hennes böcker.
Tre exemplar av ”De sista vittnena” var vad som fanns kvar. En bok som handlar om några av de som var barn 1941 när kriget kom till Minsk. Så skrämmande aktuell idag. Så viktig för att få någon insikt i hur krigets barn då som nu kan uppleva det obegripliga och skrämmande som sker när bomberna faller, hemmet förintas, människor runt omkring dör och den långa färden mot en säkrare plats tar vid.
De sista vittnena är en bok om om hundra berättelser om barn i krig. Berättad så att man kommer barnen och deras upplevelser så nära det nu är möjligt.Minnena hos de överlevande som var barn 1941 då kriget bröt ut är fortfarande levande. Katja då 13 år berättar:
Jag ska berätta om lukten… om hur kriget luktar…
[…] Det var i juni, och 1941 var maj och juni kalla. Hos oss brukade syrenerna alltid blomma någon gång i maj, men det året blommade de i mitten av juni. Så för mig är krigsutbrottet alltid förbundet med doften av syren, Och med doften av hägg…De träden doftar alltid krig för mig …
Kan tänka mig att det är fler än undertecknad som är nobelkommitten tack skyldig för en läsupplevelse jag annars skulle ha missat.
Om bön för Tjernobyl och om Zinkpojkar är ytterligare två böcker jag ser fram emot att läsa. Men det lär ta en stund innan böckerna hunnit tryckas på nytt och nå ut i handeln. På biblioteket lär lånelistan redan vara alltför lång.
Andra om Svetlana Aleksijevitj, nobelpriset, litteraturpriset, De sista vittnena, läsupplevelse & bilderblogg.se