Smaken av Muriel Barbery.

Onsdag och bokcirkel och ”Smaken” av Muriel Barbery  låg på bordet.

Först en bekännelse, den boken läste jag aldrig ut. Den föll platt till marken efter   Igelkottens elegans av samma författare.   Ändå gav den  mig en del att tänka på. Huvudpersonen Pierre Arthens med sitt uppblåsta ego, geniförklarad för sin talang att smaka och äta och därför tolererad, påminde mig om några av de ”Arthens” jag mött. De som med pondus  bestämmer takten , kör på och över.

Smaken handlar om de minnen som väcks av smak och lukt och  om  livets mening. Lukt och smak  påminner oss om livet, om de  händelser och personer som passerat revy  och väcker   känslor.

En knäpp idé jag fick var att min förkärlek för bakverk kan härledas till min barndom. Mamma som kom hem efter en dag i bageriet  med  händer som  luktade så gott. Den där lilla sovstunden i sängen intill mamma med lukten från kakor och bullar  kvar i händerna påminner mig om glädjen över att hon var hemma igen och om  lugn och trygghet.

Vad  händer inne i mig när suget efter kakan blir för stor? Vad är det för tankar och känslor som snabbt susar förbi när suget brakar loss? Tänk om kakan den efterlängtade egentligen är min tröstnapp. En knäpp idé? Vi får väl se.

Läs även andra bloggares åsikter om bokcirkel, Muriel Barbery, Smaken, minnesspår, Psykologi