Idag tändes ett ljus av annat slag än julens ljus.
Ett missat samtal i mobilen fick mig att hålla andan. Min magkänsla sa mig att det samtalet som rubricerades som okänt nummer var ett samtal jag inte trott var möjligt. Varför vet jag inte men känslan var stark. I röstbrevlådan kom så det meddelande jag inte trott var möjligt.
Hej! Jag heter X och ringer från ortopedmottagningen i X. Du finns på en lista på personer som kan komma in med kort varsel. I morgon har vi ett återbud kl X. Bekräfta inom en timma annars måste jag ringa nästa person på listan
Telefonkö och minuterna tickade fram. Precis innan timmen runnit iväg kom jag fram. Tidigt i morgon bitti får jag äntligen besked om mitt knä ska eller kan opereras.
Som jag har väntat. Den första remissen som skickades i oktober förra året kom aldrig fram. Skickades med snigelpost och försvann på vägen. Det var beskedet jag fick när jag kontaktade sjukhuset efter 9 månaders väntan. Ny remiss skickades som hamnade på rätt plats. Efter ytterligare tre månaders väntan tog jag ny kontakt och fick veta att det var 8 månaders väntetid och att min tur var i mars.
Mamma mia, först nästa år! Någon notering om att den första remissen hamnat på villospår fanns inte.
9+8 dvs 17 månader i kö med ett knä som hindrar mig att gå i normal takt, ett instabilt knä som hindrar nattsömnen pg av smärta, är en hel evighet.
Tur i oturen är att jag är smärttålig och har tvingat mig ut apå promenaf om än med tveksamma små steg mest varje dag. Det har jag mina tidigare aktiviteter inom gymnastiken, jazzdansen, jujutsun och golfen att tacka för. Att bita ihop och fortsätta vid träningsvärk och sveda var vardagsmat.
Mina knä är röntgade så jag vet redan att bägge knäna har artros det ena grav sådan.
Spännande att se vad ortopeden kommer fram till. Operabelt eller inte? Kanske för tidigt trots allt? I morgon fm vet jag besked och vad som än händer kan jag ”gå” vidare.
Gå före hela kön, vilken tur i oturen!
Illustration: Knyckenilluku