Idag var det åter dags att åka till Mölndals sjukhus. Det var dags att få agrafferna borttagna. På bilden ser det ut som det var upp emot 30 stycken stålklamrar som man häftat ihop operationssnittet med.
Jag är livrädd varje gång stygn ska tas bort efter olika åkommor. Så även den här gången. När Morgan släppte av mig utanför huvudentrén till Mölndals sjukhus kändes det i magen och en och annan tår rullade nerför kinden. Sjåpigt? Kan så tyckas det värsta var ju redan över i och med att operationen var avklarad.
Jag var osäker på om operationssnittet läkt fint, om det fanns tecken på infektion och så har jag ju minnet kvar av hur det kändes när agrafferna togs bort på vänster knä för 1 år och nio månader sedan.
På mottagningen möttes jag av en fantastiskt varm och empatisk sjuksköterska som fixade agrafferna utan alltför mycket smärta. Knät ser otäckt ut på bilden men sjuksköterskan menade att det såg bra ut. Nu är det tejpat och täckt med ett bandage som ska sitta en vecka.
Vilken skön känsla det var att bli av med taggtråden! Den sved rejält mot slutet speciellt vid böjträningen. En milstolpe avverkad. Jippie!
På måndag träffar jag min sjukgymnast, samma tjej som efter förra knäledsbytet. Då börjar min rehabilitering på allvar. Målet är samma rörlighet som före operationen. Det är samma gradantal som protesen klarar av nämligen 130 grader. Det kanske inte är möjligt men 120 i alla fall. Det blir en del att jobba på. Tur att jag är träningsvan och smärttålig undantaget det här med agraffer som ska bort.
Nu är det dags för träningspass nummer två . Sedan lär det bli Netflix och vila.
Med den inställningen kommer det att gå mycket bra, Christina.
God fortsättning!
Tack det samma Anders!
Det där ser inte så kul ut… 🙁 Ptja, vi lär väl få höra om fortsättningen oxo… / Mvh J
Håller med dig. Nu är ärret dolt av ett vattentätt bandage som ska sitta en vecka och därunder rakt på ärret finns korslagda plåster. De ska sitta kvar tills de ramlar av av sig själva.
Bra skydd och så kan jag förtränga ärret när jag inte kan se det. På en vecka hinner också läkningen snygga till snittet.
Det ser lite läbbigt ut, men som sagt, de vet vad de pysslar med inom sjukvården, oftast i alla fall…
Och ändå ser det lite bättre ut än förra gången.