Valutaunionen krackelerar. Grekland, Portugal, Irland, Italien och nu också Spanien .
Spaniens problem sägs vara annorlunda än de övriga länder. Det är bankerna som har finansiella problem och inte staten. Men vad är egentligen skillnaden mellan att nödlånen går via staten till bankerna eller om de går direkt till krisande banker? Bankerna är medskyldiga till att ekonomierna krisar genom sitt sätt att agera. De har plockat hem vinsterna på utlåningen men vill att skattebetalarna ska betala förlusterna.
Hur länge ska euron hållas under armarna innan projektet kraschar? En valutaunion med så olika medlemmar som euroländerna ekonomier är dömt att misslyckas. När ett expanderande lands ekonomi tillåtits bli rättesnöre för den ekonomiska politiken finns givna förlorare och vinnare. Spaniens, konkurrenskraft har så sakteliga gröpts ur medan Tysklands har blomstrat samtidigt som finanskapitalet gjort vinster på sin utlåning. Hur länge till ska vanligt folk tvingas betala medan finanskapitalet går skadeslösa? Det vi ser nu när land efter land tvingas till nödlån med tuffa besparings- och nedskärningsprogram är inget annat än en omfördelning av pengar från skattebetalare till bankerna och finanskapitalet.
Vare sig en restriktiv finanspolitik eller restriktiv penningpolitik lär hjälpa krisande länder. Det är val i Grekland om en vecka och utgången gör kanske att Grekland tar en annan väg ur krisen än den EU-eliten tänkt ut?
Om euron kollapsar hur går det då med svenska bankkonton?
Bloggat: Jonas Sjöstedt, Den hälsosamme ekonomisten,
Mer i media: SvD,1,2, DN,1, 2,3,4,5, AB , SR,1,2,3, GP,1,
Läs även andra bloggares åsikter om EU, euron EMU, nödlån, Spanien, Grekland, politik, samhälle