Om polisens brutala våld då och nu.

Fiendeland. Vårt land, i Sverige. En dikt som beskriver en bit av mitt Sverige jag inte vill veta av.

En dikt skriven av Petter Bergman efter att polisen på ett mycket brutalt sätt slagit ned en Vietnamdemonstration i Stockholm. En dikt som är lika aktuell i dag.

Den 20 december 1967

”Då demonstrationen därefter påbörjade, upplöstes densamma”
– Polismästare Lüning i DN 21/12 1967

Människorna kom ut ur huset.
Hästarna väntade utanför huset.
På varje häst en man;
i varje hand en piska.

Och det var inte Petersburg 1905 –

Människorna gick framåt-
Ryttarna red framåt.
De skingrade människorna:
slog, arresterade och slog igen.

Och det var inte Petrograd 1917 –

Tidningarna skrev om lag och ordning.
Människorna satt i arresten den natten
och kom hem med brutna revben, skallfrakturer
och väntande fängelsedomar.

Och det var inte Berlin 1919 –

Det var i landet Sverige som jag älskar.
Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte
förrän den 20 december 1967,
då så mycket av Sverige gick förlorat.

För om Sverige är vad jag trodde det var:
en fumlig välvilja, ett försök,
en essay i det goda samhället:
vad hade hästarna, piskorna och batongerna
där att göra då

Och hästarna fanns där. Och batongerna.

Och jagaren på Nämndöfjärden, de lågtflygande
attackplanen över Svartlöga?
Är de till för oss? För att försvara
oss och vårt?

Aldrig mer tilltron.
Aldrig mer den självklara hemkänslan.

Hästarna kastar långa skuggor, men vi
måste öva oss alltmer i det mänskliga.
För att vi är ljuset som ger skuggan skugga
men också ljuset som ger ljuset ljus.
Vårdskasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.

En dikt som lika gärna kunde ha handlat om Göteborg 2001 eller Limhamn 2014.

Bloggat : Svensson, Röda Malmö

Media: Skanskan12345, NSK12, DN123,4

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

  1 comment for “Om polisens brutala våld då och nu.

Comments are closed.