Våga prata om psykisk ohälsa, i levande livet och i sociala medier. Det är budskapet från Riksförbundet Hjärnkoll som har en kampanj kallad #5min5maj.
Psykisk ohälsa är fortfarande ett tabubelagt ämne för många, trots att tre av fyra har egen erfarenhet av det (enligt Hjärnkoll).Vad värre är är att allt fler unga lider av psykisk ohälsa.
Under min tid som gymnasielärare mötte jag ungdomar som på ett eller annat sätt inte mådde bra. Ett brutet ben eller körtelfeber är ofarligt att tala om. Psykiska besvär däremot göms undan. Hur många ungdomar som stannat kvar för ett samtal efter en psykologilektion där psykiska besvär varit temat har jag tappat räkningen på. Flickan som satt länge och som sedan drog upp sina länga ärmar och försiktigt visade ärren, tjejen med allt högre ströfrånvaro som visade sig lida av depression och flickan som bad om ett samtal och sa att hon aldrig talat med en vuxen om sin bulemi är några som etsat sig fast i mitt minne.
Som lärare måste man våga se och lyssna men också lämna över eller lotsa vidare för att erbjuda professionell hjälp. På den skola jag jobbade i många år fanns ett elevvårdsteam som alltid hade tid och förstod vikten av att snabbt ta tag i en elev som vågat öppna sig.
Det är nu ca fem år sedan jag lämnade lärarjobbet och jag vågar inte tänka på hur det är ställt ute på skolorna efter alla nedskärningar. Ofta är det just elevvårdande personal som det dras ner på när det ska sparas pengar. Vad det kan komma att kosta samhället på sikt och framförallt vad det kan kosta i onödigt lidande vågar jag inte ens tänka på.
Min uppmanig till politiker är att skapa resurser för fungerande elevvårdsteam innan det är för sent.
Personligen har jag hittills klarat mig relativt lindrigt undan då livet känts svårt.
Vid ett tillfälle gick jag in i väggen med diagnosen stressrelaterad reaktion och sjukskrevs under en månad. En förstående läkare på vårdcentralen och vänner runt omkring fick mig på fötter. Det som hjälpte mig den gången var nog också att jag vågade reagera i tid istället för att bita ihop och gå vidare mot en sannolikt hårdare smäll och längre sjukskrivning.
Nu är det så länge sedan så det borde vara lugnt. Ändå minns jag det som igår den 20 december för många år sedan på onkologen efter vad jag trodde var en rutinkontroll beskedet om att jag hade bröstcancer. En stor jäkla knöl som fått växa kumulativt i 10 månader på grund av feldiagnos. Det beskedet gjorde att rullgardinen drogs ner och rädslan för att mista livet formligen exploderade.
Även den gången mötte jag en fantastisk läkare som fick mig att se ljuset igen, en onkolog som hade all tid i världen för alla mina frågor. Vänner som hörde av sig, en stöttande familj plus att jag när allt började lugna ner sig tog mig tid att åka iväg till Furusjöns kursgård fick mig på fötter igen. På Furusjön träffade jag andra i samma situation under ledning av bl a en psykolog. Den vistelsen gav mig på något sätt livet tillbaks.
– Våga ta tag i känslor som oroar innan det blir för sent
– Sätt ner foten och hitta andrum och ett rum för dig själv
– Ta hjälp av professionell personal om det brister
– Våga tala med de som finns i ditt närmaste nätverk
– Ge dig tid att komma igen att läka ihop för att hitta tillbaks
Per-Anders som skriver om långtidssjukskrivning pg. av utmattningssyndrom ger tips om vad vi kan tänka på för att må bra.
Fem tips för att må bra:– strunta i prestige och statusjakt. Man måste inte hela tiden överträffa andra.– att röra på sig fysiskt är bra för både kroppen och psyket. Själv försöker jag promenera en halvtimme varje dag.– var inte rädd för att göra bort dig. Om det skulle hända, gå bara vidare. Låt det bli en rolig anekdot.– Våga var lite galen och gör det du själv tycker är kul, inte vad du tror att andra förväntar sig.– se till att få stunder till återhämtning och eftertanke. Att njuta av musik kan vara helande för själen.(peranders.blogg.se)
Dag 66 i #blogg100
[…] annarkia.se: Psykisk ohälsa och om att hitta vägen ut […]