H C. Andersens Kejsarens nya kläder [Keiserens nye Klæder, 1837] berättar om kejsaren som av två listiga skräddare luras tro att han bär en dräkt av magiskt tyg, som bara kan ses av begåvade människor – medan han i själva verket inte bär någonting alls. Eftersom ingen vill framstå som obegåvad hyllas kejsarens för sin praktfulla klädsel. Tills ett barn pekar på honom och säger som det är. (Bokus)
Kejsarens nya kläder en sedelärande historia som är lika aktuell idag som då den skrevs. Alla ser hur kejsaren är naken, men ingen vågar säga någonting. Det är en scen i berättelsen som är lika relevant idag. Rädslan för att sticka ut och konfrontera och rädslan för att stötas ut från gruppen kan få människor att välja anpassning.
Barnet blir en symbol för ett fördomsfritt sinne som ännu inte hunnit klavbindas av lojaliteter och som reagerar på den verklighet som är.
Sensmoralen i HC Anderssons berättelse är insikten om att inte alltid gå i samma takt utan våga gå vid sidan av och ifrågasätta.
Om H.C Andersen hade skrivit sagan idag hade det kanske varit politikers och andra makthavares tomma budskap eller åtgärder som fått stå som symbol för en kollektiv illusion där ingen eller få har modet att ifrågasätta.
Ett riktigt illusionstrick i paritet med kejsaren som gick ”naken . Vad det handlar om konkret avstår jag från att berätta om här.