Ibland känns det motigt att leva.Det är något vi alla kan erfara från och till.
Ett antal veckor, jag har tappat räkningen,har det känts riktigt jobbigt. Trött, så in i norden trött och så himla trist. Allt.
Plötsligt kom en stark längtan tillbaks till staden vid Vätterns sydspets. Jönköping med sin fina natur. Lägenheten mitt i stan med utsikt över sjön och närhet till allt, Vardagskontakterna med hej och hur mår Du. Igenkännandet överallt.
Nu har vi bott i Göteborg i drygt ett år och hunnit vänja oss. Vi är återvändare efter några decennier som smålännngar. Göteborg en vänlig stad men ack så segregerad. En stad med människor som ler, tar ögonkontakt och kan fälla en kommentar trots att man aldrig tidigare setts. Så annorlunda mot det klimat som finns i Jönköping. Minns än dag första gången jag skulle ta bussen i den stan. Jag missade så när. Var inte alls beredd på trängseln och knuffandet i dörröppningen och på trottoarer. Här är alla så smidiga. Trots trängsel inte en knuff. Kanske är det som min syster sa att Jönköpingsborna saknar spatial förmåga och har en sämre rumsuppfattning .Njaa det tror jag väl inte…och hon skojade nog.
Vi bor fint mitt i naturen idag . Så annorlunda mot citylivet vid Vätterns sydspets. Utbudet av kultur, föreläsningar och liknande är himmelsvitt mycket större och så har vi syskon, kusiner, vänner och hunnit med att träffa nya människor. Ändå har jag intagits av en enorm längtan tillbaks till staden vid Vättern.
Kan inte sätta fingret på vad det i grunden beror på. En höstdepression måhända? Har iofs aldrig tdigare lidit av någon sådant. Kanske är det felmedicineringen som slagit ut mig En för hög dos av Levaxin som satt fart på alla inre organ. Organ som jobbat för högtryck i månader. En sanslöst idiotisk kommunikation om mina värden med ny läkare ledde fram till att dosen ökades stället för att sänkas. Nu har det rättats till men först efter att jag bytt läkare.
Mörkret, de mörka tankarna och olusten är på väg bort. Kvar finns en tacksamhet och ökad insikt om vikten av att ha människor i min närhet som orkat med och som alltid ställer upp.
Foto: Annarkia
Jag har nyligen flyttat till Jönköping, men vet inte riktigt om jag trivs faktiskt :O
Det tar en stund att anpassa sig till en ny stad . Jönköping är en enormt vacker stad men har trots stor inflyttning forfarande en relativt sluten miljö. En typisk småstad med vakande ögon och släng av Jantelag. Ändå saknar jag livet i Jönköping. Man bygger under åren sociala nät som betyder mer än vad man kan tro när man är mitt uppe i dem.
Göteborg är den stad som rankades högst. Flest gillar Göteborg. Nog har ni valt rätt stad att bo i.
Jo jag såg det. Det trots allt skjutande.
Usch ja det är jobbigt när det känns så dystert! Och som du själv säger tar det tid att vänja sig vid en ny stad. Fin bild!
Göteborg är ju ingen ny stad för oss. Ätervändandet har bjudit på så mycket positivt. Extra krydda är de möten vi gjort med människor vi inte haft någon kontakt med under alla dessa år. Tänk då har det känts som om tiden stått stilla. Så lätt att fortsätta samtalen från förr. Och så tätare kontakter med alla de som står oss nära.
Jobbigt har det varit att byta allt det där man tagit för givet som , tandläkare och alla de där måstena. Nu är allt sådant klart så nu vet jag vad som gäller. Sjukvården i Göteborg har mycket att önska. Den ligger hästlängder efter den vi tagit för given i Jönköping. Här har friskolorna slagit sönder de kommunala. I Jönköping står de kommunala skolorna sig bra i konkurrensen.Friskolorna har haft svårt att locka elever. Min gamla arbetsplats, en kommunal skola är den gymnasieskola som är populärast. Kul!
Göteborgsandan och mutkulturen finns inte vad jag vet i min gamla hemstad. Där fanns iofs starka nät bland företrädare för frikyrkor och handel. Nät som styrde och ställde i det fördolda.Nät som förmodligen blivit allt grovmaskigare p g av stor inflyttning av folk utifrån.
Hur som jag ångrar inte flytten. Här är ett öppnare psykologiskt klimat som passar mig bra. Har ju också börjat hämta mig efter eskapaden med överdosering av Levaxin så dysterheten börjar släppa taget.
Så vackert du skriver Christine. Jag har svårt att dela en längtan till Jönköping. Betydligt mindre svårt att förstå din stund av tungsinne. För mig är det en ständigt närvarande stämning som jag tror är det bästa jag äger i min personlighet eftersom den berikar min glädje. I övrigt tror jag inte alls din syster skojar utan är nog i stället en ytterst observant person.