Organisationskultur och hemmablindhet
Risken för hemmablindhet och tunnelseende ökar ju längre en person eller befattningshavare intar ledande befattningar i en organisation eller parti. De tenderar att utveckla en enögdhet som skymmer den verklighet som är.
Om en organisation eller parti ska ha framgång krävs en öppen tillåtande kommunikation som ger utrymme för att idéer testas och kritik tas på allvar.En kommunikation som tenderar att exkludera de som ifrågasätter leder till stagnation och skapar en osund miljö som stjäl energi.
Reaktioner som -Det argumentet köper jag inte stryper idéutbytet,förklenar den som ifrågasätter och leder till ett slutet klimat. Resultatet kan bli att den som ifrågasätter tystnar och inrättar sig i ledet eller helt enkelt lämnar organisationen. Kvar blir de anpassliga, jasägarna utrustade med fotboja och krökt rygg.
Sensmoralen av detta blir att så snabbt som möjligt lämna en organisation där det psykologiska klimatet klavbinder och särbehandlar deltagare.
Detta är vad jag själv brottas med i nuläget. Lämna eller inte? Vänta för att försäkra mig om att det inte är min verklighetsuppfattning som sviktar? Men hur länge? När vågar/bör jag dra slutsatsen att det jag ser är ett mönster och inte bara enskilda undantag?
Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, organisationskultur, gruppklimat, psykologiskt klimat, tunnelseende, jasägare, fundamentalism, politik, psykologi, samhälle
Våga mod. Livet är för kort!
Precis! Det lutar åt att hellre fly än illa fäkta. Energin kan ju användas bättre …:)
Intressant inlägg, det slår väldigt nära hem för min egen del. Jag tror att svaret blir att en får vara kvar så länge det känns värt mödan. Det är viktigt att ha kritiskt tänkande människor i organisationer och skapa en kultur där det är högt i tak.
Det kostar att stå upp för en åsikt när det blåser motvind. Frågan är om det är värt priset.
Vänta inte för länge! Slösa inte med energin. Var rädd om dig !
Du har så rätt. Det är mer hälsosamt att vistas i miljöer som fyller på med energi än vice versa.
Det är det svåraste det du beskriver. Man jobbar för ideal och inser att de inte är välkomna i en grupp där det borde vara just idealen som står i centrum. Man kanske bör gå och låta andra ta hand om sin egen skit. Lutar mer och mer mot just det.
Inget fel på seendet där inte, fler ser samma mönster:
http://www.utredarna.nu/kjellrautio/2010/12/13/dags-att-avliva-myten-om-den-socialdemokratiska-valfardsmodellen/
I ett parti som innehaft makten så länge som (S) var det kan jag tänka mig smärtsamt att hamna i opposition och det med förlust av en mängd mandat i såväl riksdag som kommuner. Det är i motgång en organisation prövas. En så stor organisation som det socialdemokratiska partiet rymmer ju också flera olika falanger. När det uppstår kamp om taburetterna finns risk för att debattklimatet hårdnar och knivarna slipas. Det märktes inte minst under Håkan Juholts dagar som partiledare.
Nu är det inte (S) som var utgångspunkten för mitt inlägg.