Vaknade vid tre. Behövde uppsöka toiletten. Smärtan i låret påminde mig om att jag var nyopererad. Reser mig upp och hittar inte kryckorna intill sängen. Ropar på Morgan och ber om hjälp. Inget svar men ser gånghjälpmedlen, mina lyxiga röda kryckor vid sängen. Vinglar ut ur rummet och ser var jag är. I sjukhusets korridor utanför en toa.
För sent att ringa efter hjälp. In på toa och efter mig dyker en skrämd sjuksköterska upp som tar tag i mlg och ropar skärrat:
Du får inte gå upp själv . Du opererades ju i går.
Ytterligare en sprang in och ville hjälpa mig. Jag:
Sluta bråka med mig!
Höll på att svimma. Yr. Behövde all kraft att ta mig fram till sängen igen. Kryckor var överkurs. Det var gångstol som gällde.
Tjaa med allt smärtstillande under och efter operationen och på det till natten ytterligare morfin intravenöst kan man inte förvänta sig en intakt hjärnfunktion.
Somnade gott och var smärtfri resten av natten.
Vaknar med smärta och förlorad kontakt med lårmuskeln. En dag med smärta och smärtstillande fyllde dagen innan fysioterapeuten kom och spädde på smärtan med böjövningar. Rehaben startade med andra ord.
Någon hemgång blev det inte. Kanske i morgon om jag själv önskar det enligt fysioterapeuten.