Några funderingar så här i elfte timmen, om valet och vad som komma skall.
Nog såg det länge ut som om taburetterna i maktens korridorer skulle byta färg. Nu vet jag inte. Frågan är om det skulle ha blivit/blir så stor skillnad om de blå får respass och de rödgröna flyttar in?
Visst såg jag som så många andra debatten mellan de två lagledarna i SVT. En ganska lågmäld historia där statsministerkandidaterna tycktes tävla om vem som stod för den minst borgerliga politiken. Den största skillnaden framstod mer som sättet att kommunicera än ren sakpolitik.
Fredrik Reinfeldt med sitt högdragna, jag är bäst framtoning som jag känner igen från de som alltid ger mig kalla kårar och dåliga vibbar. De som ser sig som lite finare och förmer. De som på ytan framstår som de som alltid har rätt. De som tar för sig utan att bry sig om vem som kommer i vägen. Inte sällan uppvuxna och fostrade i villorna i de fina kvarteren. Där stod han i TV-rutan och slog sig förnöjd för bröstet, företrädaren för en politik som sett till att snart 90 000 utförsäkrast, skickat arbetslösa ut i fattigdom och norpat pengar från välfärden för att göda de plånböcker som har mest.
Stefan Löfven med en mer folklig framtoning och annan bakgrund är en person jag känner större samhörighet med. Jag vill så gärna tro att samhället med en fd svetsare med fötterna i en verklighet som de flesta känner igen kommer att skapa en färdriktning mot ett mer mänskligt samhälle. Ett samhälle för alla. Är det möjligt med en partiledare som saknar gränser och sträcker ut handen åt alla och envar?
Vänsterpartiet som sagt sig inte vara till salu envisas med att hårdflirta med Stefan Löfven i hopp om att hans kalla hand ska sträckas ut och ge dem en plats bland dom där uppe. ”Inte till Salu”-skylten ser ut att ha en baksida där det tycks stå ett pris för samverkan. Vad jag undrar är vad det priset blir i slutänden?
Så trött på en valrörelse som alltmer hamnat i händerna på kommunikatörer och PR-folk. En amerikaniserad valrörelse som bakom slagord och säljargument döljer något annat.
Trött på alliansens företrädare som hyllar sina insatser trots att verkligheten visar upp en annan sida, ett samhälle som inte längre går att känna igen. Ett samhälle som glider isär och där alla inte får plats.
Trött på Socialdemokraternas högervridning med en statsminsterkandidat som försöker stå med ena foten i de borgerligas finrum och som i rädsla för medelklassen suddat ut sitt ursprung.
Ett miljöparti ja vad ska man säga? Är det ett parti att lita på?
Och det värsta av allt hatet, fruktan rädslan som börjat slå rot i ett samhälle som eroderats under alliansens tid vid makten.
Läs även andra bloggares åsikter om stefan löfven, fredrik reinfeldt, valet14, val2014, alliansen, rödgröna, moderaterna, socialdemokraterna, vänsterpartiet, sverigedemokraterna, miljöpartiet, politik
Om man jämför den senaste tidens opinionsmätningar med de som gjordes i våras märker man att de små ”vänstervindar” som fanns då tycks ha försvunnit eller åtminstone minskat kraftigt.
Vänsterpartiet, som låg på 8-9 % strax före EU-parlamentsvalet i maj, ligger nu på omkring 7 % medan Feministiskt Initiativ ligger på mellan 2.5 och 3 % och inte har ökat sedan i våras.
Vad kan detta bero på? Ja, i FI:s fall tror jag att partiet hade tjänat på att inte före valet gå ut med budskapet att de kommer att stödja en eventuell S-regering om de kommer in i riksdagen.
Även Vänsterpartiet skulle förmodligen ha vunnit på att profilera sig själva mer istället för att som nu försöka förmå S-ledningen att ta med dem i regeringen vid en rödgrön valseger.