Motståndets estetik, bokcirkelns sista träff och om att sätta punkt.

Motståndets estetik av Peter Weiss blev en utmaning jag inte räknat med, en utmaning som stimulerade och gav energi.

För mig har det tagit tid att läsa boken. Direkt efter bara några rader kom mängder av associationer bakåt och framför allt till vår egen  tid. Det blev med andra ord en associativ läsning där några sidor kunde  ta timmar, då boken lades åt sidan och Google hjälpte mig att hitta nödvändig kunskap om ett konstverk eller en uppdatering runt ett historiskt skeenden.

motstInför bokcirkeln skrev jag:

Motståndets estetik eller det estetiska i motståndet och estetik som motstånd är en historisk roman som också vänder sig framåt. Det är en bok som uppmanar till reflektion och ifrågasättande, en bok som leder åt många olika håll, en bok där konst och litteratur har en central roll. Det är en bok som handlar om kampen mot fascismen, om arbetarrörelsen och om de som förlorade kampen. En alternativ historieskrivning.

Min förhoppning inför bokcirkeln var att vi skulle använda boken för att associera till och reflektera över vad som händer här och nu och blicka framåt. Att vi inte skulle fastna i estetik som motstånd eller på formen utan fokusera på just motståndets estetik och på innehållet.

Det visade sig vara hart när omöjligt kanske på grund av att romanens innehåll och form är så starkt förknippade med varandra och att politik, historia och konst flyter samman. Estetik som motstånd har varit den största utmaningen under cirkelns gång och det som blev en bit av min bildningsresa.

Idag vid den sista träffen blev det bara för mycket av den varan dvs om form och konstens funktion . Resultatet blev att jag stängde av och gick in i min egen tankevärd. Diskutera konstens funktion och varför Peter Weiss valt de konstverk han gjort är en diskussion jag inte känner mig bekväm med. Vaknade till först när samtalet gick över till att cirkulera runt frågan om huruvida dåtidens pålitlige och samvetsgranne arbetare som ideal fortfarande var aktuell och om det idealet  skapar respekt eller avskräcker. Är det kanske så  att det arbetaridealet   idag har  transformerats till  politisk korrekthet och moralism som ideal undrade någon?

Verkligheten och vi människor är komplicerade varelser.   Pekpinnar ger mig en klump i magen. Den magiska känslan som uppstår då öppna sinnen bollar med komplicerade ting dör ut om Jante får spelrum.

Återstår att se om det blir någon fortsatt bokcirkel för mig till hösten. Kvarstår den känsla jag hade med mig ut från dagens sammakomst sätter jag  punkt och fortsätter läsandet på egen hand.

Foto:Annarkia

imageDag 57 i #blogg100

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,,